The Dark Knight

 

Jag brukade ofta lämna en biograf efter jag hade tittat på en mycket efterlängtad film, framför allt en uppföljare, med en känsla av att jag precis har tagit del av en bit av modern historia. ”Det är det bästa som någonsin har skapats” brukar jag berätta för mina vänner. Efter varje uppföljare ur Star Wars-serien sa jag samma sak. Högsta av högsta betyg. Men, efter ett tag tog man bort de rosa glasögonen och började granska filmerna lite mer kritiskt och såg problem och hål i varje handling som man inte tidigare hade tänkt på. Med det sagt har jag valt att göra en mer kritiskt, men inte oärlig recension av The Dark Knight.

I överlag en bra film

Nu kanske ni förväntar er att jag kommer att såga filmen. Men så är inte fallet. För trots att den första filmen lämnade lite åt fantasin, är Dark Knight en film som kan stå på sina två egna ben utan vare sig den första filmen, eller den efterföljande filmen. Trots sin längd på två och en halv timme är det här en episk film som aldrig slutar att fånga ens uppmärksamhet. Och en positiv sidoeffekt var användandet av IMAX-kameror som fångar Gotham och dess dystra öde. Christian Bale spelar som förväntat… bra, helt enkelt. Han porträtterar Batman och Bruce Wayne precis som man förväntar sig att Batman och Bruce Wayne ska vara. Det är svårt att tro att Bale är från England, då hans amerikanska accent är perfekt i filmen.

Jokern – en utmärkt skildring

Men vad som gör filmen så intressant är Jokern som spelas av Heath Ledger. Inte nog är Jokern en skrämmande karaktär på pappret, men Ledgers version av honom gör att hans blotta närvaro på filmduken ger mig rysningar i hela kroppen. Vad som skiljer hans version av Jokern från säg, den med Jack Nicholson, är den mångfacetterade yta Jokern har i Dark Knight. Man förstår att trots att han är den onda killen, är han inte någon som tar en smäll här och var. Vilket är förståeligt: han är inblandad i fler än ett gisslandrama, använder sig av sprängmedel och åtskilliga andra manicker som han använder i sin fördel.

Sammanfattning

Den sista karaktären jag vill prata om är Harvey Dent. Och det är inte det enklaste att beskriva honom i Dark Knight. Det finns egentligen bara en person som har lyckats porträttera honom rättvist, och det är i den animerade Batman-versionen som släpptes på 90-talet. Tyvärr var Harvey Dent en besvikelse i den här filmen och hans framträdande var lika blekt som en norrman efter en lång vinter. I slutändan är filmen en bra film. Man får men spänning följa Batman i hans strävan efter att å ena sidan upprätthålla sin moraliska grund samtidigt som han kämpar mot Jokern som utmanar honom att bryta mot just den grunden. Filmen väcker flera frågor om hur vi som människor fungerar: hur långt, och vad, är vi beredda att offra för att rädda en person, kontra hundra personer? När är våra handlingar goda, och när är dem onda?